Om migration

Jag hade velat skriva om poesi. Jag hade velat skriva om det vackra och underbara i det skrivna ordet. Om skönheten i det obegripliga. Men det går inte med tanke på valutgången. Jag måste först samla mig innan jag kan återvända till Dorothy Porters underbara värld långt bort från heteronormen. Därför vill jag skriva om migration. Och om kulturpolitik.

Vi är människor. Vi är alla människor. Vi rör på oss. Vi slår oss ner, definierar oss som ett specifikt folk. Gör våra traditioner, skapar våra religioner. Så händer något och vi rör på oss.

Det finns flera typer av migration. Eller snarare flera orsaker till migration. En kategori handlar om flykt, flykt på grund av krig, politiskt förtryck, missväxt och svält. En annan kategori om drömmen att skapa sig ett nytt, bättre liv för sig själv eller sina barn, att förflytta sig till möjligheternas länder, hur kalla de än ter sig. En tredje kategori rör på sig, precis som vi gjorde, för att få nya insikter, för att prova på livet i en ny kultur, för att vidga sina vyer.

Migration innebär ofrånkomligen möten. Genom de influenser som föds ur mötena utvecklas konsten och litteraturen. Vi lär av varandra, nya tekniker kanske, nya sätt att se på omvärlden. Det bildas reaktioner och motreaktioner hela tiden understödda av de möten vi gör. Konst som inte utmanar, chockerar och provocerar, vare sig det är bildkonst, musik eller litteratur utvecklas inte. Den står stilla i ett vegetativt tillstånd av konservativt harvande av det som redan är accepterat och godkänt.

I 30-talets Tyskland ledde nazisterna en kampanj mot konst, "entartete Kunst" som de ansåg vara provocerande och hade för mycket utländska och judiska influenser. Otyska helt enkelt. Vad de slängde ut var den moderna konsten, och med den en stor del av den tyska expressionismen. De förbjöd jazz. Genom att kontrollera konsten, genom att leda tyskarna att tro att den "otyska" moderna konsten var skadlig för befolkningen, lyckades de även öka opinionen mot framförallt judarna. Kontroll av konst är ett maktmedel.

Det torde vara självklart för oss i Sverige att förstå att utan provokationer skulle rock'n'roll aldrig ha uppstått. Poesin skulle definitivt inte se ut som den gör utan intryck utifrån. För att inte tala om bildkonsten.

Därför är det med sorg i hjärtat jag läser Sverigedemokraternas kulturpolitiska idéer: "I dagens Sverige förringas och förnekas det svenska kulturarvet och den svenska identiteten till förmån för utländska kulturer.I dagens Sverige går en alltför stor del av det skattefinansierade kulturstödet till mångkulturella, destruktiva och elitistiska kulturyttringar." Vidare vill de avveckla "kulturyttringar vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera". Hör på orden, hör vad det är de säger. Ord som i rakt nedstigande led bevisligen är sprungna ur de nazityska idéerna. Dessa ord ska nu in i vår riksdag. Vi måste höra vad de säger. Vi måste syna dem. Och agera.

On Passion - att närma sig Dorothy Porter

Jag tvekade länge innan jag började närma mig Dorothy Porter. Det är svårt att förklara varför, men jag tror att det har att göra med att när jag instinktivt vet att någonting kommer att vara riktigt bra, behöver jag tid att samla mig innan jag ger mig hän. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag behövde vara mer förberedd, beläst eller bara få tillräckligt med lugn och ro för att kunna ta till mig en av Australiens mest udda författarskap. Dorothy Porter har nämligen lyckats med bedriften att skriva bästsäljande episk poesi, eller versromaner, förutom flera diktsamlingar.

Med versromanerna nådde Porter ut till en bred publik, framförallt med deckarthrillern The Monkey's Mask. I mitt försök att ta sats och läsa Porter, snubblade jag över en liten essä av henne som ingår i en essäserie, Little Books on Big Themes, utgiven av Melbourne University Press. Hennes del i serien heter on passion. Det kommer inte som någon överraskning att den till största delen beskriver hennes passion för poesi och det skrivna ordet, kort och gott hennes passion för litteraturen och vad den har givit henne. Samtidigt ger den en unik inblick i hennes liv och författarskap, hela tiden med litterära referenser. Den börjar med hur hon reflekterar över en dikt som hon skrev i tonåren om den spanska inkvisitationen. På ett genialt sätt binder hon sin tidiga dikt samman med den passion hon har för livet och respekten för döden och dödligheten.

Porter skrev on passion strax före sin död i december 2008. Hon hade då förlorat en lång kamp mot cancern. För mig, som ju hade ett slags enorm förutbestämd respekt inför hennes författarskap, innan jag ens började läsa on passion, blir följande rader i sista avsnittet närmast kusliga:
"A book written by a dead author - and most are (indeed there will come a time when I'm a dead author myself) - is nothing less than a haunted house, which lures the reader into conversation with a loquacious, enchanting ghost."

Men för att återgå till min tvekan. Varför tvekade jag så länge inför att börja läsa Porter? Jag tror att jag betraktar att författarskap som Porters först med misstänksamhet, som vore det en litterär Pandoras ask. Vilket är paradoxalt, eftersom allting tyder på att det kommer att vara en fantastisk uplevelse att öppna pärmarna till någon av böckerna.

Nåväl, nu har jag tagit sats och jag njuter av Porters humoristiska, rättframma språk i on passion, det är så "witty" i brist på bättre svenskt ord. Och jag är inte rädd för att öppna en till bok av henne.

Lyssna på Porters tankar om poesi vs prosa (speciellt hänvisningen till Medea) och mycket mer i intervjun nedan:



Andra delen

Tredje delen

Seth Sentry

Det var ett år sen nu jag hörde Seth Sentry för första gången. Det var en tisdagkväll i bilen genom ett regnigt och snålkallt Melbourne på väg hem från simningen. Melbourne vid den här årstiden är som ett november i Sverige som stadigt håller sig strax över nollan, alla löv har i princip trillat till marken och ligger i soggiga högar. Sentrys laidbacka The Waitress Song som lunkandes tog sig ut ur högtalarna i bilen kunde inte passat den vintertrötta staden bättre. Sedan dess har jag varit fast. Låten beskriver en smått platonisk kärlek till en servitris på ett skabbigt kafé med usel service. The Waitress Song bjuder på varm, ironisk humor förmedlat via Sentrys melodiska aussieengelska som är som gjord för backbeatsen. Eller tvärtom.

(Fast videon kanske dissar Melbournes cafékultur lite väl mycket..?)

The Waitress Song ingår i Sentrys egenproducerade EP The Waiter Minute och var/är flitigt spelad på den australienska radiokanalen TripleJ, som också upptäckte honom genom sitt webbkoncept Unearthed. Ett koncept där osignade artister kan ladda upp sin musik för att nå ut till resten av Australien. Som ett mini-MySpace med radioförhoppning där Sentry utan vare sig skivbolag eller distributionsmöjligheter lyckats bli en av dem som kommit ut till den australienska publiken. Det senaste året har han turnerat Australien runt och etablerat sig som hiphop-artist.

De övriga låtarna på The Waiter Minute slår an en betydligt seriösare ton - är mycket uppgivnare, personligare och mörkare än The Waitress Song, men texterna är lika smart ihopsatta. The Streets-vibbar finns hela tiden; förmodligen en blandning mellan långsamheten i rappen och det självklara i Sentrys val att inte dra åt USA-hållet. Istället låter han det australienska (Melbourneska) vara klart närvarande, precis som The Streets hållit på sitt brittiska.

Att Seth Sentry har nära till humorn återkommer i låten Lazy, tillsammans med polaren Pez. Som en enda skön söndagssatir, som nog helst bör avnjutas liggandes i soffan med en VB i ena handen och en fjärrkontroll i den andra.

Babel och apokalyps nu

Jag har fått mardrömsinfluensan, även kallad Kanadasjukan bland kännare. Så vad gör man då? Jo, man halvligger i sängen och snörvlar och streamar TV från Sverige. Kanal 5 och TV3 går bäst att streama över halva jordklotet, men efter överdos av Hollywoodfruar och arga snickare så hackade jag mig igenom Babel som kompensation. De diskuterade undergångslitteratur, ett allmänt frossande i dystopier. Men jag tycker att det var ett jädra flamsande och ironiserande - ingen tog upp vad den här typen av litteratur har för effekt på vårt sätt att tänka om vår samtid, eller framförallt vår framtid.

För tre år sedan när jag överlevt den första slängen Kanadasjukan, satt jag (som vanligt) på en flygplats på väg hem och läste i min ensamhet The Road av Cormac McCarthy. Ensam var jag väl egentligen definitivt inte, men erkännas ska att tårar strömmade över jetlagade kinder, och jag struntade fullständigt i min omgivning. Jag förfärades och förtjusades av McCarthys sätt att måla upp mänsklighetens bräcklighet i ett grått landskap. Själva greppet var så bra, att låta orsaken till apokalypsen vara oviktig, att inte ingående beskriva vad som hände strax därefter, utan att låta läsaren landa i en värld flera år senare, när förnödenheterna börjar ta slut, när civilisationens upplösning är total och det svåra i att dra gränsen mellan vad som är gott och vad som är ont. Och så givetvis fader-son-gestaltningen. Här kom inte känslorna undan, här fick villkorslös kärlek plats. Vilket, om man vill göra det hela extra absurt - ska det till en helvetespostapokalyps för att ömsinta förhållanden mellan fäder och söner ska kunna beskrivas så innerligt?

Jag minns att jag var så begeistrad över boken att jag tvingade på den på hela min omgivning. Min kompis Cilla, var väl den enda som helt ärligt gav den tillbaka, med ett usch, det är för dystert! Nu börjar jag förstå exakt vad Cilla menade, för häromdagen kom min sexårige son hem och deklarerade att jorden kommer att gå under 2060 om vi inte slutar åka bil och skräpa ner, för det har de sagt i skolan (han berättade det givetvis i bilen samtidigt om han öppnade en engångspåse med kex). Och då vaknade jag upp ur min apokalypsvurm och tyckte plötsligt inte att det var speciellt roligt längre. När min son, som ju liksom är min framtidstro, blir översköljd av domedagsprofetior inte bara från media utan till och med från skolan, så får det fasen i mig vara nog!

Om man nu ändå måste skriva om apokalypser och deras efterlämningar, gör det hellre som Greta Knutsson gjorde i sin surrealistiska prosadikt/kortprosa Lagunen, med fokus på det paradisiska i postapokalypsen. I den dikten finns ingen klar tidslinje och den har ett glidande förhållande till existensens början och slut. Den är inte på något vis gullig, utan innehåller ett surrealistiskt drömmörker, men som kontrast till The Road beskrivs inte heller postapokalypsen som början till helvetet. Så, en vädjan till alla apokalypsförfattare - försök tänka två steg längre, använd fantasin, varför inte använda ett slitet tema med apokalypsen som katharsis för hela mänskligheten? Med det sagt, är jag inte kritisk till att vi ska förändra vårt sätt att leva, att vi ska lära våra barn att återvinna och snåla med naturresurser. Jag vill bara inte att mina söner ska växa upp med en ständig oro att snart ska vi dö, som ett masspsykotiskt Jehovas-vittnesläger.

Censur och Gao Xingjian

Med tanke på nedanstående inlägg, börjar jag inse att det kanske är så att jag börjar mer och mer intressera mig för asiatisk litteratur, eller kanske för att inkludera Australien - litteratur från Asia-Pacific. De asiatiska inslagen i australisk litteratur är inte förvånande alls, att Australien ligger Asien närmast, märks bara man går nedför Swanston St vilken given tidpunkt somhelst. En intressant analys vore ju om det fanns några tydliga litterära asiatiska influenser i den anglo-australiska litteraturen.

Det blir ofrånkomligt att tänka på Kinas roll i den asiatiska litteraturen. Giganten med censur som varumärke. Det här aktualiseras idag i en essä i New York Times, Censors Without Borders, som tar upp hur Kinas censur smittar av sig på västvärlden, hur det gradvis inte blivit helt ok att kritisera Kina även i länder som påstår sig främja yttrandefriheten. Exil-kineser får plötsligt i större utsträckning kalla handen vid offentliga framträdanden i västländer efter mer eller mindre tydliga påtryckningar från Kina. Det är ett skrämmande fenomen, ett exempel som ges i essän är hur en kanadensisk organisation som bjudit in Kina-kritiska Denise Chong till en välgörenhetstillställning, men sedan började ta avstånd från författarinnan. Orsaken var att organisationen inte ville skada sin relation till Kina.

Ett annat exempel om tas upp i essän är när bokmässan i Frankfurt förra året, som hade Kina som tema (och hedersgäst), drog tillbaka talarinbjudan till två regimkritiska exilkineser, Dai Qing och Bei Ling, efter påtryckningar från den kinesiska delegationen. Efter en proteststorm från allmänhet och press fick de till slut komma och tala vid mässan, men helt klart var att den kinesiska regimen inte visade sitt samtycke utan vägrade närvara vid någon av dissidenternas framträdande, vilket på många vis är synd eftersom det bidrar till predikan för redan frälsta och aldrig någon egentlig dialog. På samma sätt som det tas upp i essän att rädslan för att inte få inresetillstånd i Kina tvingar många västerländska skribenter till ett slags självcensur.

För en tid sen på Hongkongs flygplats snubblade jag av en händelse över Asia Literary Review (Winter 2009, No 14), som av någon anledning låg inklämd bakom National Geographic. I den diskuterades bokmässan i Frankfurt ingående, med fokus på yttrandefriheten. För någon som mig, som är helt ny i ämnet, är det enormt spännande läsning. En person som bjöds till bokmässan i Frankfurt och intervjuades i Asian Literary Review var Gao Xingjian, 2000 års Nobelpristagare i litteratur. Gao Xingjian lever i exil i Frankrike och är numera fransk medborgare. Hela hans litterära liv har handlat om att försöka motverka censur och att verka i exil. Han beskriver det som om han varit i exil tre gånger. Den första gången i bildlig mening när han som ung plastade in sina historier och grävde ner dem i marken för att de skulle undgå att bli upptäckta. Den andra gången var 1983 när hans absurdistiska och Beckett-inspirerade pjäser Signal d’alarme / Alarm Signal (1982) Arrêt de bus / Bus stop (1983) blev fördömda av den kinesiska staten och han skulle skickas iväg till arbetsläger. Istället stack han iväg från Bejjing ner till sin hemstad längs Ganfloden i södra Kina. Det var den resan/flykten som gav Gao inspiration till boken Andarnas berg. Sin tredje och slutgiltiga exil till Frankrike inträffade 1987 när hans pjäs The Other Shore förbjöds i Kina.

Det är många intressanta tankar som man får ta del av, bl a Gaos 'none-ism'-koncept, 'meiyou zhuyi', som uttrycker "his absoulute rejection of any religious, political or ideological constraint". Men det är inte frågan om nihilism, enligt Gao, eftersom nihilism är en form av begränsande tro. Det är också intressant hur Gao lägger skulden för det som gick snett under nittonhundratalet på Nietzsche och Marx. Gao menar att Nietzsche var en 'madman' som dödade Gud och och marxism har inte "the first understanding of human society. Marxists used politics to change literature, they judged it by political standards, they used literature as a tool to condemn capitalism."

Och litteratur är på allvar för Gao. Han kallar sin litteratur för kall litteratur, det är inte anpassat för marknaden, utan stammar från ett inre behov. Jag får en stark känsla av att Gao är småkritisk till icke-seriös litteratur, hur ska man annars tolka: "it's [serious literature] the only kind of writing that will be passed down". Språket spelar en viktig roll i Gaos resonemang, det är upp till den enskilde författaren att hitta sitt eget individuella språk, samtidigt som författaren har något angeläget att berätta. Jag funderar på författare som har gjort det, och tänker på Herta Müller som jag nyss läst. Hennes språk känns helt unikt och hennes tematik speglar mycket av det som Gao diskuterar i artikel, det vill säga att leva under yttre förtryck samtidigt som ens inre röst kräver frihet.

I Asian Literary Review fanns också ett utdrag ur Henning Mankells Kinesen. Jag har lite svårt att förstå varför, var det för att balansera upp den annars så dominerande kritiken mot den kinesiska regimen? I Mankells bok, som jag får erkänna att jag läst både snabbt och slarvigt, ställs på ett sätt det nydanande marknadsinriktade Kina mot de gamla maoistiska idéerna. Tänkvärt och på många sätt jävligt ambitiöst för att vara en mordthriller, men jag tyckte att det fanns en passivitet i boken att inte ta itu med Mao och ungdomsdyrkan av honom. Jag förstår heller inte poängen med att porträttera en svensk domare som tankemässigt verkar ha legat i ide sen 60-talet och missat bl a murens fall, men som sagt jag läste den kanske för slarvigt.

Men helt klart är att mitt intresse för asiatisk litteratur har tagit fart, så nu är att-läsa-listan utökad med Gao Xingjians Andarnas berg och Denise Chongs Egg on Mao och jag ska nog skicka efter nya numret av Asian Literary Review.

Growing up Asian in Australia

Oj, jag är världens sämsta bloggare. Senaste uppdateringen är ett halvår tillbaka - nuts!

Men Marie Lundström i Kulturradions Kosmo fick mig återigen att tänka på min stackars blogg. Hon diskuterade kosmopolit och världssamvete som begrepp med bl a Nam Le. Men det som man skulle vilja fråga Le om i sammanhanget är just hur det är att vara asiat i Australien - även om han ju skickligt visar med sin novellsamling att det bara är ett ursprung, eller som han säger i radioprogrammet "you don't choose what family you're born into, you don't choose what patch of land you were born on". Trots det, beskriver Le i The Boat komplexiteten i att bejaka sin etnicitet, samtidigt som det inte behöver begränsa ens litterära förhållningssätt som författare.

Men, med det sagt är det ju inte oviktigt med böcker som tar upp just etniciteter. Alice Pung (författaren till Unpolished Gem) har satt ihop en ganska tjock bok som heter Growing up Asian in Australia och handlar just om det. För mig är det en blädderbok, jag bläddrar och läser än här och än där. Ämnet är fångande och bär på en lite bitter eftersmak, men ger samtidigt en helt annan förståelse till ens Corner Shop eller Milk Bar som har öppet jämt. Det handlar mycket om hur de barn som kommit till Australien som flyktingar förhåller sig till sin uppväxt i ett land som i vissa avseenden beter sig långt från fördomsfritt mot personer av icke-kaukasisk bakgrund. En spänning mellan samhälle, kultur, språk, utseende och ställda förväntningar. En fullständig vi och dom-känsla.

Tyvärr är inte alla texter speciellt bra skrivna, men det är så många öden och tankar att ta del av att det inte spelar så stor roll, så jag bläddrar vidare. Flera av texterna tar upp den skuldkänsla som finns över att inte vara lika duktig eller kämpa så mycket i skolan som de oftast hårt arbetande föräldrarna hoppas på. Men själva essansen av den här känslan sammanfattas bäst i en dikt av vietnamesiska Uyen Loewald, Be Good, Little migrant. Den ironiska genklangen skär genom hela dikten, där slutstrofen lätt biter sig kvar som ett svidande sår:

Be good, little migrants
Museums are built for your low arts
for your multiculturalism
in time, you'll reach exellence
Just waste a few generations


Dikten sätter exakt fingret på hur invandring ses på, även av de som anser sig ha rätt fin syn. En tala över-huvudet-på attityd som lätt uppstår, samtidigt som människor med erfarenheter väsensskilda från dina egna bara finns en Corner Shop away.

Nam Le - The Boat

Nam Le är juristen från Melbourne som bestämde sig för att vända en tryggt utstakad karriär ryggen för att istället prova sina författardrömmar. Nåja, prova och prova, han sökte och blev antagen till den prestigefyllda Iowa Writer's Workshop i USA och det var där som hans debut, novellsamlingen The Boat kom till. En samling av sju noveller som har blivit mycket uppmärksammad på hemmaplan i Australien och även på den övriga engelskspråkiga litteraturscenen med Dylan Thomas-priset som den främsta utmärkelsen. Oj, just det, glömde jag nämna att Nam Le kom till Australien som båtflykting från Vietnam när han bara var ett år gammal?

För det är precis det som den första novellen Love and Honour and Pity and Pride and Compassion and Sacrifice tar itu med, nämligen hur en så kallad 'etnisk' författare ser, och blir sedd på, sig själv och sin etnicitet. Den metafiktiva novellen utspelar sig i just Iowa, ur en ung australien-vietnamesisk skrivarstudents perspektiv. Novellen håller ett möte med fadern, båtflyktingen från Vietnam, som ram. Deras förhållande är distanserat, kanske alienerat - frågor som behöver bli ställda hänger i luften. Dels för att den unge författaren vill veta mer om sitt ursprung och dels därför att han lider av massiv skrivkramp inför sin slutuppgift på kursen. En medstudent har redan förundrat sig över att han inte tar till det enkla greppet att skriva om sin bakgrund som flykting från Vietnam. Det är enkelt, lukrativt och som en av deras lärare säger "hot". Men också helt emot den unge författarens principer. Han vill inte kategoriseras som en 'etnisk' författare. Det är ingen spoiler att säga att han ändå väljer sin bakgrund som utväg för att få ihop till en sista novell, för på så sätt bildas en tydlig länk till titelnovellen, The Boat, den sista i samlingen.

I novellen The Boat tar Le oss till efterkrigets Vietnam, men det är ingen självbiografisk novell utan handlar om en sextonårig flicka, Mai, som mer eller mindre blir tvingad ut ur landet utan att själv riktigt förstå varför. Det är smärtsamt men också väldigt kärleksfullt som läsaren tas ombord på den överbelamrade flyktingbåten, där förhållandet som utvecklas mellan Mai och den lille pojken Truong står i centrum. Det som gör novellen extra intressant är hur självklart Le flätar in det vietnamesiska sättet att prata in i engelskan.

Det är onekligen intressanta novellkaraktärer som Le tecknar boken igenom; en tonårig lönnmördare i Colombia (Cartagena), en cancerdömd New York-målare (Meeting Elise), en high school-kille i en sömnig australiensk kuststad (Halflead bay), en evakuerad flicka i andra världskrigets Hiroshima strax innan atombomben och så en amerikansk kvinna som återupptar sin vänskap med sin iranska vännina i Tehran (Tehran calling). Men det som jag tycker håller ihop boken som en novellsamling är hur varje novell kretsar kring möten människor emellan, antingen de blir av eller inte.

Varje novell i The Boat är särpräglad och berättartekniken skiftar en hel del. Cartagena, till exempel, är skriven helt utan dialogmarkeringar och Hiroshima präglas av en konstant inre monolog. Det är mycket skickligt och hantverksmässigt skrivet - han behärskar verkligen novellformatet till fullo med komprimeringar och nästlad kronologi, men jag undrar om inte Les studier i kreativt skrivande inte fått lite väl mycket utrymme, och jag undrar vilken av alla metoder han skulle välja vid en längre text, vilken som kommer att bli hans röst.

Dock går det att finna ett övergripande tematiskt drag i just mötena, men också i alla trasiga relationer och familjeförhållanden som beskrivs, frågor som aldrig blir besvarade. Det är något härligt (och vemodigt) befriande med alla lösa trådar som får fortsätta att hänga fritt långt efter att boken är utläst.

Boken finns på bokus.com och är även översatt till svenska, men ännu inte utkommen (kort och gott: Båten).
Mer info på http://www.namleonline.com/