Om migration

Jag hade velat skriva om poesi. Jag hade velat skriva om det vackra och underbara i det skrivna ordet. Om skönheten i det obegripliga. Men det går inte med tanke på valutgången. Jag måste först samla mig innan jag kan återvända till Dorothy Porters underbara värld långt bort från heteronormen. Därför vill jag skriva om migration. Och om kulturpolitik.

Vi är människor. Vi är alla människor. Vi rör på oss. Vi slår oss ner, definierar oss som ett specifikt folk. Gör våra traditioner, skapar våra religioner. Så händer något och vi rör på oss.

Det finns flera typer av migration. Eller snarare flera orsaker till migration. En kategori handlar om flykt, flykt på grund av krig, politiskt förtryck, missväxt och svält. En annan kategori om drömmen att skapa sig ett nytt, bättre liv för sig själv eller sina barn, att förflytta sig till möjligheternas länder, hur kalla de än ter sig. En tredje kategori rör på sig, precis som vi gjorde, för att få nya insikter, för att prova på livet i en ny kultur, för att vidga sina vyer.

Migration innebär ofrånkomligen möten. Genom de influenser som föds ur mötena utvecklas konsten och litteraturen. Vi lär av varandra, nya tekniker kanske, nya sätt att se på omvärlden. Det bildas reaktioner och motreaktioner hela tiden understödda av de möten vi gör. Konst som inte utmanar, chockerar och provocerar, vare sig det är bildkonst, musik eller litteratur utvecklas inte. Den står stilla i ett vegetativt tillstånd av konservativt harvande av det som redan är accepterat och godkänt.

I 30-talets Tyskland ledde nazisterna en kampanj mot konst, "entartete Kunst" som de ansåg vara provocerande och hade för mycket utländska och judiska influenser. Otyska helt enkelt. Vad de slängde ut var den moderna konsten, och med den en stor del av den tyska expressionismen. De förbjöd jazz. Genom att kontrollera konsten, genom att leda tyskarna att tro att den "otyska" moderna konsten var skadlig för befolkningen, lyckades de även öka opinionen mot framförallt judarna. Kontroll av konst är ett maktmedel.

Det torde vara självklart för oss i Sverige att förstå att utan provokationer skulle rock'n'roll aldrig ha uppstått. Poesin skulle definitivt inte se ut som den gör utan intryck utifrån. För att inte tala om bildkonsten.

Därför är det med sorg i hjärtat jag läser Sverigedemokraternas kulturpolitiska idéer: "I dagens Sverige förringas och förnekas det svenska kulturarvet och den svenska identiteten till förmån för utländska kulturer.I dagens Sverige går en alltför stor del av det skattefinansierade kulturstödet till mångkulturella, destruktiva och elitistiska kulturyttringar." Vidare vill de avveckla "kulturyttringar vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera". Hör på orden, hör vad det är de säger. Ord som i rakt nedstigande led bevisligen är sprungna ur de nazityska idéerna. Dessa ord ska nu in i vår riksdag. Vi måste höra vad de säger. Vi måste syna dem. Och agera.