Nam Le - The Boat

Nam Le är juristen från Melbourne som bestämde sig för att vända en tryggt utstakad karriär ryggen för att istället prova sina författardrömmar. Nåja, prova och prova, han sökte och blev antagen till den prestigefyllda Iowa Writer's Workshop i USA och det var där som hans debut, novellsamlingen The Boat kom till. En samling av sju noveller som har blivit mycket uppmärksammad på hemmaplan i Australien och även på den övriga engelskspråkiga litteraturscenen med Dylan Thomas-priset som den främsta utmärkelsen. Oj, just det, glömde jag nämna att Nam Le kom till Australien som båtflykting från Vietnam när han bara var ett år gammal?

För det är precis det som den första novellen Love and Honour and Pity and Pride and Compassion and Sacrifice tar itu med, nämligen hur en så kallad 'etnisk' författare ser, och blir sedd på, sig själv och sin etnicitet. Den metafiktiva novellen utspelar sig i just Iowa, ur en ung australien-vietnamesisk skrivarstudents perspektiv. Novellen håller ett möte med fadern, båtflyktingen från Vietnam, som ram. Deras förhållande är distanserat, kanske alienerat - frågor som behöver bli ställda hänger i luften. Dels för att den unge författaren vill veta mer om sitt ursprung och dels därför att han lider av massiv skrivkramp inför sin slutuppgift på kursen. En medstudent har redan förundrat sig över att han inte tar till det enkla greppet att skriva om sin bakgrund som flykting från Vietnam. Det är enkelt, lukrativt och som en av deras lärare säger "hot". Men också helt emot den unge författarens principer. Han vill inte kategoriseras som en 'etnisk' författare. Det är ingen spoiler att säga att han ändå väljer sin bakgrund som utväg för att få ihop till en sista novell, för på så sätt bildas en tydlig länk till titelnovellen, The Boat, den sista i samlingen.

I novellen The Boat tar Le oss till efterkrigets Vietnam, men det är ingen självbiografisk novell utan handlar om en sextonårig flicka, Mai, som mer eller mindre blir tvingad ut ur landet utan att själv riktigt förstå varför. Det är smärtsamt men också väldigt kärleksfullt som läsaren tas ombord på den överbelamrade flyktingbåten, där förhållandet som utvecklas mellan Mai och den lille pojken Truong står i centrum. Det som gör novellen extra intressant är hur självklart Le flätar in det vietnamesiska sättet att prata in i engelskan.

Det är onekligen intressanta novellkaraktärer som Le tecknar boken igenom; en tonårig lönnmördare i Colombia (Cartagena), en cancerdömd New York-målare (Meeting Elise), en high school-kille i en sömnig australiensk kuststad (Halflead bay), en evakuerad flicka i andra världskrigets Hiroshima strax innan atombomben och så en amerikansk kvinna som återupptar sin vänskap med sin iranska vännina i Tehran (Tehran calling). Men det som jag tycker håller ihop boken som en novellsamling är hur varje novell kretsar kring möten människor emellan, antingen de blir av eller inte.

Varje novell i The Boat är särpräglad och berättartekniken skiftar en hel del. Cartagena, till exempel, är skriven helt utan dialogmarkeringar och Hiroshima präglas av en konstant inre monolog. Det är mycket skickligt och hantverksmässigt skrivet - han behärskar verkligen novellformatet till fullo med komprimeringar och nästlad kronologi, men jag undrar om inte Les studier i kreativt skrivande inte fått lite väl mycket utrymme, och jag undrar vilken av alla metoder han skulle välja vid en längre text, vilken som kommer att bli hans röst.

Dock går det att finna ett övergripande tematiskt drag i just mötena, men också i alla trasiga relationer och familjeförhållanden som beskrivs, frågor som aldrig blir besvarade. Det är något härligt (och vemodigt) befriande med alla lösa trådar som får fortsätta att hänga fritt långt efter att boken är utläst.

Boken finns på bokus.com och är även översatt till svenska, men ännu inte utkommen (kort och gott: Båten).
Mer info på http://www.namleonline.com/

Samson and Delilah

Att Australien var två länder i ett stod nog egentligen inte helt klart för mig förrän jag precis innan vi flyttade hit såg Rabbit-proof fence. Det är en smärtsam film om stolen generation, aboriginska barn som i kolonistisk anda togs, eller snarare stals, från sin mödrar. Rabbit-proof fence bygger på en bok av Doris Pilkington Garimara och beskriver 30-talets villkor för aboriginska barn.

Samson and Delilah är regissören och manusförfattaren Warwick Thorntons debutlångfilm som gör ett samtida nerslag i dagens förhållanden för många aboriginer i Alice Springs. I dokumentären Making Samson and Delilah beskriver Thornton filmen som " a teenage love story set in the desert. It's true love, but true love that probably no audience has ever seen before". Och han har rätt, det är en film om tonårsförälskelse, vars like i varje fall inte jag sett förut.

Samson och Deliah bor i ett township i Central Australia där Delilah tar hand om sin mormor, Samson mest sniffar bensin. När Delilahs mormor dör och Samson hamnar i bråk med sin bror drar de iväg tillsammans till Alice Springs, där deras kärlek till varandra sätts brutalt på prov när de lever under miserabla förhållanden.

Det är intrigen, men det är greppet som gör filmen för mig. Genom att använda sig av kärleksfilmen som genre har Thornton skapat en film som saknar sentimentalitet, men som samtidigt ger en skärande insyn i villkoren för många aboriginska ungdomar här och nu. Dramturgin är helt enligt genren; pojke möter flicka, tycke uppstår, de ger sig av, kärleken sätts på prov (den slutar som sig bör också..), men filmen går djupare än någon Hollywoodfilm i samma genre jag någonsin sett! En stark scen är när Delilah sitter till synes helt osynlig på en bänk och får syn på två skolflickor i samma ålder. Så nära och ändå så milsvida ifrån varandra.

Titeln ger naturligtvis en direkt koppling till den bibliska Samson och hans hår, och hår klipps av i filmen men där slutar likheterna. Samson är ingen hjälte, han sniffar bensin som vore det luft. Det är istället Delilah som växer, som får kraften tillbaka. Thorntons Samson and Delilah förmedlas med kärlek och respekt, utan didaktiskt tilltal eller moraliska pekpinnar.

Filmen saknar i princip dialog, och det är lite av en märklig upplevelse att se en långfilm där tystnaden får ta så stor plats. Varje blick, andetag eller gest blir upphöjd och viktig. Det var viktigt för Thornton att ha helt nya skådespelare som växt upp i den miljön och de förhållanden som beskrivs så att de direkt kunde relatera till filmen. Marissa Gibson och Rowan McNamara gör fantastiska jobb i just de där små gesterna, det outtalade. De spelar nästan kusligt bra och realistiskt vilket skapar en intim närvaro i filmen. Det är verkligen inte konstigt att filmen vann Caméra d'or för bästa feature film på filmfestivalen i Cannes.

Dokumentären Making Samson and Delilah finns fortfarande på ABCs hemsida och är nästan lika intressant som själva filmen. Man får där bl a följa hur sökandet efter skådespelare gick till och mer tankar kring hela filmidéen. Mer info om filmen och Thornton finns på hemsidan http://www.samsonanddelilah.com.au/.

Se även en intervju (förmodligen från Cannes) där Thornton förklarar lite närmare sina intentioner med filmen:

Wolfmother

Jag tror att jag är partisk här, men kör ändå! Har precis via radion upptäckt sydneybandet Wolfmother. Pinsamt sent, jag erkänner, men betänk att jag är i småbarnsdimman och mina kanaler ut mot musikvärlden är begränsade till att med bilradion försöka snappa upp ett och annat vid hämt- och lämningar. Eftersom jag just nu är i en Jack-White-vurmsperiod känns det inte så konstigt att Wolfmother slår an en särskild sträng hos mig. Speciellt Joker and the Thief, från gruppens självbetitlade första platta, tycker jag har klara paralleller till diverse White-projekt.

Men det går nog inte att skriva om Wolfmother utan att nämna Black Sabbath. Bandet är en sådan förlängning av Black Sabbath att kunde man kisa med öronen (det kanske går om man liksom kupar händerna kring öronen och bara låter det vara en pytteliten springa mellan långfingret och ringfingret?) borde det låta exakt som Ozzy. Jag är i varje fall helt tagen och önskar innerligt att det går att få tag på biljetter till AC/DC eftersom Wolfmother är förband. De lånar hej vilt från sjuttiotalsrocken, vilket är otroligt befriande och så långt ifrån ängsligt man kan komma, ibland gränsar de till och med att bli pompösa à la Queen.

Det första albumet känns väldigt sabbathigt och 70-taligt, där väl Woman och Joker and the Thief (som skriker Sabbath-riff) nog sticker ut som de vassaste spåren. Men det är också en skön blandning, speciellt i låten Apple Tree, där det blandas friskt mellan Ozzyiga och punkigare inslag. Det blir lite rått, och jag tycker inte som det står i Spotify-bion att bandet bildats 30 år försent, jag tycker att de klart är barn av sin tid och att det hörs spår av punk som sagt, men också The White Stripes och kanske till och med lite The Strokes.

Jag funderar på vad som är den största skillnaden mellan Wolfmother och nya albumet Cosmic Egg. Att den är mer polerad än första skivan är väl nästan symptomatiskt för skiva nummer två? Det är fortfarande Sabbath-vibbar, speciellt i riffen och sången, men mycket av den rena råheten från förra plattan är borta. Inledningen till White Feather känns som en Stones-flirt till Start me up, och det kan ju inte vara helt fel. Fast frågan är dock om man får rippa hur mycket som helst? Det är uppenbarligen fler än jag som tyckte att det finns väldigt klara likheter mellan introt i Sundial och Black Sabbath N.I.B:

Men nu tycker jag väl inte att det är så farligt, inom litteraturen skulle det ha hetat att Wolfmother medvetet använt N.I.B som hypotext, underliggande influens/inspiration. Och det är nog där partiskheten kommer in, jag gillar ju Sabbath, så hur skulle jag då inte kunna tycka om Wolfmother?

Lyssna själv:

Wolfmother – Joker And The Thief

Flygläsning...

Att vara extremt restrött redan i Amsterdam när man ska flyga Sthlm-Mel kanske inte är de allra bästa förutsättningarna när man ska köpa sig lite reselitteratur. Eftersom jag såg min chans att läsa något annat än bara mina kursböcker, grabbade jag tag i Obamas Dreams from My Father. Trodde jag. Väl på planet upptäckte jag att jag istället köpt en Grisham-thriller, The Associate. Tänk att man kan vara så fruktansvärt borta i skallen när man ändå lyckats: krångla till sig alldeles för mycket bagage och handbagage utan att betala övervikt, visa pass och rätt boarding card i säkerhetskontrollen, överleva 12 timmars försening, hitta en bokaffär i tax free djungeln, ta tag i en bok, lägga upp den på disken, tjafsa med kassörskan om det idiotiska i att de inte säljer tuggummi på Schiphol, leta upp kreditkortet, säga ja tack till en påse, betala (komma ihåg rätt pin), få med mig påsen, gå ut ur bokaffären, ta mig igenom ytterligare en säkerhetskontroll och slutligen hitta rätt gate och komma på planet.

Det var uppriktigt sagt av ren förvåning som jag började läsa boken. Hur den var? Helt ok, äkta klichéartad spänning. Och eftersom det smickrar min cynism med lite halvsmarta konspirationsteorier (som väl inte riktigt höll hela vägen) så funkade boken. Vad som däremot störde livet ur mig var hur Grisham kunde låta boken på ett ganska centralt plan kretsa kring en påstådd våldtäkt och inte ta upp skuldfrågan eller den våldtagna flickans perspektiv alls. Var det för att han ville att den annars sympatiske unge hjältejuristen skulle ha en kallsinnigt beräknande sida och på så sätt skapa nyanser till hur hjältar brukar vara? I så fall framkom det extremt dåligt. Nästan pinsam beskrivning av en cover up. Det var ju en flicka med dålig karaktär, killarna (de var flera som deltog i våldtäkten) hade ju karriärer, någon skulle få barn och ojojoj, det här förstörde deras liv! Stackars dom! Men om man kisar förbi den fruktansvärt dåliga komplotten kring våldtäkten, så visst funkar boken som flygplansläsning. Höll mig uppe hela vägen hem till Melbourne. Tack för den jet-laggen!