Jag har fått mardrömsinfluensan, även kallad Kanadasjukan bland kännare. Så vad gör man då? Jo, man halvligger i sängen och snörvlar och streamar TV från Sverige. Kanal 5 och TV3 går bäst att streama över halva jordklotet, men efter överdos av Hollywoodfruar och arga snickare så hackade jag mig igenom Babel som kompensation. De diskuterade undergångslitteratur, ett allmänt frossande i dystopier. Men jag tycker att det var ett jädra flamsande och ironiserande - ingen tog upp vad den här typen av litteratur har för effekt på vårt sätt att tänka om vår samtid, eller framförallt vår framtid.
För tre år sedan när jag överlevt den första slängen Kanadasjukan, satt jag (som vanligt) på en flygplats på väg hem och läste i min ensamhet The Road av Cormac McCarthy. Ensam var jag väl egentligen definitivt inte, men erkännas ska att tårar strömmade över jetlagade kinder, och jag struntade fullständigt i min omgivning. Jag förfärades och förtjusades av McCarthys sätt att måla upp mänsklighetens bräcklighet i ett grått landskap. Själva greppet var så bra, att låta orsaken till apokalypsen vara oviktig, att inte ingående beskriva vad som hände strax därefter, utan att låta läsaren landa i en värld flera år senare, när förnödenheterna börjar ta slut, när civilisationens upplösning är total och det svåra i att dra gränsen mellan vad som är gott och vad som är ont. Och så givetvis fader-son-gestaltningen. Här kom inte känslorna undan, här fick villkorslös kärlek plats. Vilket, om man vill göra det hela extra absurt - ska det till en helvetespostapokalyps för att ömsinta förhållanden mellan fäder och söner ska kunna beskrivas så innerligt?
Jag minns att jag var så begeistrad över boken att jag tvingade på den på hela min omgivning. Min kompis Cilla, var väl den enda som helt ärligt gav den tillbaka, med ett usch, det är för dystert! Nu börjar jag förstå exakt vad Cilla menade, för häromdagen kom min sexårige son hem och deklarerade att jorden kommer att gå under 2060 om vi inte slutar åka bil och skräpa ner, för det har de sagt i skolan (han berättade det givetvis i bilen samtidigt om han öppnade en engångspåse med kex). Och då vaknade jag upp ur min apokalypsvurm och tyckte plötsligt inte att det var speciellt roligt längre. När min son, som ju liksom är min framtidstro, blir översköljd av domedagsprofetior inte bara från media utan till och med från skolan, så får det fasen i mig vara nog!
Om man nu ändå måste skriva om apokalypser och deras efterlämningar, gör det hellre som Greta Knutsson gjorde i sin surrealistiska prosadikt/kortprosa Lagunen, med fokus på det paradisiska i postapokalypsen. I den dikten finns ingen klar tidslinje och den har ett glidande förhållande till existensens början och slut. Den är inte på något vis gullig, utan innehåller ett surrealistiskt drömmörker, men som kontrast till The Road beskrivs inte heller postapokalypsen som början till helvetet. Så, en vädjan till alla apokalypsförfattare - försök tänka två steg längre, använd fantasin, varför inte använda ett slitet tema med apokalypsen som katharsis för hela mänskligheten? Med det sagt, är jag inte kritisk till att vi ska förändra vårt sätt att leva, att vi ska lära våra barn att återvinna och snåla med naturresurser. Jag vill bara inte att mina söner ska växa upp med en ständig oro att snart ska vi dö, som ett masspsykotiskt Jehovas-vittnesläger.
måndag 17 maj 2010
söndag 16 maj 2010
Censur och Gao Xingjian
Med tanke på nedanstående inlägg, börjar jag inse att det kanske är så att jag börjar mer och mer intressera mig för asiatisk litteratur, eller kanske för att inkludera Australien - litteratur från Asia-Pacific. De asiatiska inslagen i australisk litteratur är inte förvånande alls, att Australien ligger Asien närmast, märks bara man går nedför Swanston St vilken given tidpunkt somhelst. En intressant analys vore ju om det fanns några tydliga litterära asiatiska influenser i den anglo-australiska litteraturen.
Det blir ofrånkomligt att tänka på Kinas roll i den asiatiska litteraturen. Giganten med censur som varumärke. Det här aktualiseras idag i en essä i New York Times, Censors Without Borders, som tar upp hur Kinas censur smittar av sig på västvärlden, hur det gradvis inte blivit helt ok att kritisera Kina även i länder som påstår sig främja yttrandefriheten. Exil-kineser får plötsligt i större utsträckning kalla handen vid offentliga framträdanden i västländer efter mer eller mindre tydliga påtryckningar från Kina. Det är ett skrämmande fenomen, ett exempel som ges i essän är hur en kanadensisk organisation som bjudit in Kina-kritiska Denise Chong till en välgörenhetstillställning, men sedan började ta avstånd från författarinnan. Orsaken var att organisationen inte ville skada sin relation till Kina.
Ett annat exempel om tas upp i essän är när bokmässan i Frankfurt förra året, som hade Kina som tema (och hedersgäst), drog tillbaka talarinbjudan till två regimkritiska exilkineser, Dai Qing och Bei Ling, efter påtryckningar från den kinesiska delegationen. Efter en proteststorm från allmänhet och press fick de till slut komma och tala vid mässan, men helt klart var att den kinesiska regimen inte visade sitt samtycke utan vägrade närvara vid någon av dissidenternas framträdande, vilket på många vis är synd eftersom det bidrar till predikan för redan frälsta och aldrig någon egentlig dialog. På samma sätt som det tas upp i essän att rädslan för att inte få inresetillstånd i Kina tvingar många västerländska skribenter till ett slags självcensur.
För en tid sen på Hongkongs flygplats snubblade jag av en händelse över Asia Literary Review (Winter 2009, No 14), som av någon anledning låg inklämd bakom National Geographic. I den diskuterades bokmässan i Frankfurt ingående, med fokus på yttrandefriheten. För någon som mig, som är helt ny i ämnet, är det enormt spännande läsning. En person som bjöds till bokmässan i Frankfurt och intervjuades i Asian Literary Review var Gao Xingjian, 2000 års Nobelpristagare i litteratur. Gao Xingjian lever i exil i Frankrike och är numera fransk medborgare. Hela hans litterära liv har handlat om att försöka motverka censur och att verka i exil. Han beskriver det som om han varit i exil tre gånger. Den första gången i bildlig mening när han som ung plastade in sina historier och grävde ner dem i marken för att de skulle undgå att bli upptäckta. Den andra gången var 1983 när hans absurdistiska och Beckett-inspirerade pjäser Signal d’alarme / Alarm Signal (1982) Arrêt de bus / Bus stop (1983) blev fördömda av den kinesiska staten och han skulle skickas iväg till arbetsläger. Istället stack han iväg från Bejjing ner till sin hemstad längs Ganfloden i södra Kina. Det var den resan/flykten som gav Gao inspiration till boken Andarnas berg. Sin tredje och slutgiltiga exil till Frankrike inträffade 1987 när hans pjäs The Other Shore förbjöds i Kina.
Det är många intressanta tankar som man får ta del av, bl a Gaos 'none-ism'-koncept, 'meiyou zhuyi', som uttrycker "his absoulute rejection of any religious, political or ideological constraint". Men det är inte frågan om nihilism, enligt Gao, eftersom nihilism är en form av begränsande tro. Det är också intressant hur Gao lägger skulden för det som gick snett under nittonhundratalet på Nietzsche och Marx. Gao menar att Nietzsche var en 'madman' som dödade Gud och och marxism har inte "the first understanding of human society. Marxists used politics to change literature, they judged it by political standards, they used literature as a tool to condemn capitalism."
Och litteratur är på allvar för Gao. Han kallar sin litteratur för kall litteratur, det är inte anpassat för marknaden, utan stammar från ett inre behov. Jag får en stark känsla av att Gao är småkritisk till icke-seriös litteratur, hur ska man annars tolka: "it's [serious literature] the only kind of writing that will be passed down". Språket spelar en viktig roll i Gaos resonemang, det är upp till den enskilde författaren att hitta sitt eget individuella språk, samtidigt som författaren har något angeläget att berätta. Jag funderar på författare som har gjort det, och tänker på Herta Müller som jag nyss läst. Hennes språk känns helt unikt och hennes tematik speglar mycket av det som Gao diskuterar i artikel, det vill säga att leva under yttre förtryck samtidigt som ens inre röst kräver frihet.
I Asian Literary Review fanns också ett utdrag ur Henning Mankells Kinesen. Jag har lite svårt att förstå varför, var det för att balansera upp den annars så dominerande kritiken mot den kinesiska regimen? I Mankells bok, som jag får erkänna att jag läst både snabbt och slarvigt, ställs på ett sätt det nydanande marknadsinriktade Kina mot de gamla maoistiska idéerna. Tänkvärt och på många sätt jävligt ambitiöst för att vara en mordthriller, men jag tyckte att det fanns en passivitet i boken att inte ta itu med Mao och ungdomsdyrkan av honom. Jag förstår heller inte poängen med att porträttera en svensk domare som tankemässigt verkar ha legat i ide sen 60-talet och missat bl a murens fall, men som sagt jag läste den kanske för slarvigt.
Men helt klart är att mitt intresse för asiatisk litteratur har tagit fart, så nu är att-läsa-listan utökad med Gao Xingjians Andarnas berg och Denise Chongs Egg on Mao och jag ska nog skicka efter nya numret av Asian Literary Review.
Det blir ofrånkomligt att tänka på Kinas roll i den asiatiska litteraturen. Giganten med censur som varumärke. Det här aktualiseras idag i en essä i New York Times, Censors Without Borders, som tar upp hur Kinas censur smittar av sig på västvärlden, hur det gradvis inte blivit helt ok att kritisera Kina även i länder som påstår sig främja yttrandefriheten. Exil-kineser får plötsligt i större utsträckning kalla handen vid offentliga framträdanden i västländer efter mer eller mindre tydliga påtryckningar från Kina. Det är ett skrämmande fenomen, ett exempel som ges i essän är hur en kanadensisk organisation som bjudit in Kina-kritiska Denise Chong till en välgörenhetstillställning, men sedan började ta avstånd från författarinnan. Orsaken var att organisationen inte ville skada sin relation till Kina.
Ett annat exempel om tas upp i essän är när bokmässan i Frankfurt förra året, som hade Kina som tema (och hedersgäst), drog tillbaka talarinbjudan till två regimkritiska exilkineser, Dai Qing och Bei Ling, efter påtryckningar från den kinesiska delegationen. Efter en proteststorm från allmänhet och press fick de till slut komma och tala vid mässan, men helt klart var att den kinesiska regimen inte visade sitt samtycke utan vägrade närvara vid någon av dissidenternas framträdande, vilket på många vis är synd eftersom det bidrar till predikan för redan frälsta och aldrig någon egentlig dialog. På samma sätt som det tas upp i essän att rädslan för att inte få inresetillstånd i Kina tvingar många västerländska skribenter till ett slags självcensur.
För en tid sen på Hongkongs flygplats snubblade jag av en händelse över Asia Literary Review (Winter 2009, No 14), som av någon anledning låg inklämd bakom National Geographic. I den diskuterades bokmässan i Frankfurt ingående, med fokus på yttrandefriheten. För någon som mig, som är helt ny i ämnet, är det enormt spännande läsning. En person som bjöds till bokmässan i Frankfurt och intervjuades i Asian Literary Review var Gao Xingjian, 2000 års Nobelpristagare i litteratur. Gao Xingjian lever i exil i Frankrike och är numera fransk medborgare. Hela hans litterära liv har handlat om att försöka motverka censur och att verka i exil. Han beskriver det som om han varit i exil tre gånger. Den första gången i bildlig mening när han som ung plastade in sina historier och grävde ner dem i marken för att de skulle undgå att bli upptäckta. Den andra gången var 1983 när hans absurdistiska och Beckett-inspirerade pjäser Signal d’alarme / Alarm Signal (1982) Arrêt de bus / Bus stop (1983) blev fördömda av den kinesiska staten och han skulle skickas iväg till arbetsläger. Istället stack han iväg från Bejjing ner till sin hemstad längs Ganfloden i södra Kina. Det var den resan/flykten som gav Gao inspiration till boken Andarnas berg. Sin tredje och slutgiltiga exil till Frankrike inträffade 1987 när hans pjäs The Other Shore förbjöds i Kina.
Det är många intressanta tankar som man får ta del av, bl a Gaos 'none-ism'-koncept, 'meiyou zhuyi', som uttrycker "his absoulute rejection of any religious, political or ideological constraint". Men det är inte frågan om nihilism, enligt Gao, eftersom nihilism är en form av begränsande tro. Det är också intressant hur Gao lägger skulden för det som gick snett under nittonhundratalet på Nietzsche och Marx. Gao menar att Nietzsche var en 'madman' som dödade Gud och och marxism har inte "the first understanding of human society. Marxists used politics to change literature, they judged it by political standards, they used literature as a tool to condemn capitalism."
Och litteratur är på allvar för Gao. Han kallar sin litteratur för kall litteratur, det är inte anpassat för marknaden, utan stammar från ett inre behov. Jag får en stark känsla av att Gao är småkritisk till icke-seriös litteratur, hur ska man annars tolka: "it's [serious literature] the only kind of writing that will be passed down". Språket spelar en viktig roll i Gaos resonemang, det är upp till den enskilde författaren att hitta sitt eget individuella språk, samtidigt som författaren har något angeläget att berätta. Jag funderar på författare som har gjort det, och tänker på Herta Müller som jag nyss läst. Hennes språk känns helt unikt och hennes tematik speglar mycket av det som Gao diskuterar i artikel, det vill säga att leva under yttre förtryck samtidigt som ens inre röst kräver frihet.
I Asian Literary Review fanns också ett utdrag ur Henning Mankells Kinesen. Jag har lite svårt att förstå varför, var det för att balansera upp den annars så dominerande kritiken mot den kinesiska regimen? I Mankells bok, som jag får erkänna att jag läst både snabbt och slarvigt, ställs på ett sätt det nydanande marknadsinriktade Kina mot de gamla maoistiska idéerna. Tänkvärt och på många sätt jävligt ambitiöst för att vara en mordthriller, men jag tyckte att det fanns en passivitet i boken att inte ta itu med Mao och ungdomsdyrkan av honom. Jag förstår heller inte poängen med att porträttera en svensk domare som tankemässigt verkar ha legat i ide sen 60-talet och missat bl a murens fall, men som sagt jag läste den kanske för slarvigt.
Men helt klart är att mitt intresse för asiatisk litteratur har tagit fart, så nu är att-läsa-listan utökad med Gao Xingjians Andarnas berg och Denise Chongs Egg on Mao och jag ska nog skicka efter nya numret av Asian Literary Review.
onsdag 12 maj 2010
Growing up Asian in Australia
Oj, jag är världens sämsta bloggare. Senaste uppdateringen är ett halvår tillbaka - nuts!
Men Marie Lundström i Kulturradions Kosmo fick mig återigen att tänka på min stackars blogg. Hon diskuterade kosmopolit och världssamvete som begrepp med bl a Nam Le. Men det som man skulle vilja fråga Le om i sammanhanget är just hur det är att vara asiat i Australien - även om han ju skickligt visar med sin novellsamling att det bara är ett ursprung, eller som han säger i radioprogrammet "you don't choose what family you're born into, you don't choose what patch of land you were born on". Trots det, beskriver Le i The Boat komplexiteten i att bejaka sin etnicitet, samtidigt som det inte behöver begränsa ens litterära förhållningssätt som författare.
Men, med det sagt är det ju inte oviktigt med böcker som tar upp just etniciteter. Alice Pung (författaren till Unpolished Gem) har satt ihop en ganska tjock bok som heter Growing up Asian in Australia och handlar just om det. För mig är det en blädderbok, jag bläddrar och läser än här och än där. Ämnet är fångande och bär på en lite bitter eftersmak, men ger samtidigt en helt annan förståelse till ens Corner Shop eller Milk Bar som har öppet jämt. Det handlar mycket om hur de barn som kommit till Australien som flyktingar förhåller sig till sin uppväxt i ett land som i vissa avseenden beter sig långt från fördomsfritt mot personer av icke-kaukasisk bakgrund. En spänning mellan samhälle, kultur, språk, utseende och ställda förväntningar. En fullständig vi och dom-känsla.
Tyvärr är inte alla texter speciellt bra skrivna, men det är så många öden och tankar att ta del av att det inte spelar så stor roll, så jag bläddrar vidare. Flera av texterna tar upp den skuldkänsla som finns över att inte vara lika duktig eller kämpa så mycket i skolan som de oftast hårt arbetande föräldrarna hoppas på. Men själva essansen av den här känslan sammanfattas bäst i en dikt av vietnamesiska Uyen Loewald, Be Good, Little migrant. Den ironiska genklangen skär genom hela dikten, där slutstrofen lätt biter sig kvar som ett svidande sår:
Be good, little migrants
Museums are built for your low arts
for your multiculturalism
in time, you'll reach exellence
Just waste a few generations
Dikten sätter exakt fingret på hur invandring ses på, även av de som anser sig ha rätt fin syn. En tala över-huvudet-på attityd som lätt uppstår, samtidigt som människor med erfarenheter väsensskilda från dina egna bara finns en Corner Shop away.
Men Marie Lundström i Kulturradions Kosmo fick mig återigen att tänka på min stackars blogg. Hon diskuterade kosmopolit och världssamvete som begrepp med bl a Nam Le. Men det som man skulle vilja fråga Le om i sammanhanget är just hur det är att vara asiat i Australien - även om han ju skickligt visar med sin novellsamling att det bara är ett ursprung, eller som han säger i radioprogrammet "you don't choose what family you're born into, you don't choose what patch of land you were born on". Trots det, beskriver Le i The Boat komplexiteten i att bejaka sin etnicitet, samtidigt som det inte behöver begränsa ens litterära förhållningssätt som författare.
Men, med det sagt är det ju inte oviktigt med böcker som tar upp just etniciteter. Alice Pung (författaren till Unpolished Gem) har satt ihop en ganska tjock bok som heter Growing up Asian in Australia och handlar just om det. För mig är det en blädderbok, jag bläddrar och läser än här och än där. Ämnet är fångande och bär på en lite bitter eftersmak, men ger samtidigt en helt annan förståelse till ens Corner Shop eller Milk Bar som har öppet jämt. Det handlar mycket om hur de barn som kommit till Australien som flyktingar förhåller sig till sin uppväxt i ett land som i vissa avseenden beter sig långt från fördomsfritt mot personer av icke-kaukasisk bakgrund. En spänning mellan samhälle, kultur, språk, utseende och ställda förväntningar. En fullständig vi och dom-känsla.Tyvärr är inte alla texter speciellt bra skrivna, men det är så många öden och tankar att ta del av att det inte spelar så stor roll, så jag bläddrar vidare. Flera av texterna tar upp den skuldkänsla som finns över att inte vara lika duktig eller kämpa så mycket i skolan som de oftast hårt arbetande föräldrarna hoppas på. Men själva essansen av den här känslan sammanfattas bäst i en dikt av vietnamesiska Uyen Loewald, Be Good, Little migrant. Den ironiska genklangen skär genom hela dikten, där slutstrofen lätt biter sig kvar som ett svidande sår:
Be good, little migrants
Museums are built for your low arts
for your multiculturalism
in time, you'll reach exellence
Just waste a few generations
Dikten sätter exakt fingret på hur invandring ses på, även av de som anser sig ha rätt fin syn. En tala över-huvudet-på attityd som lätt uppstår, samtidigt som människor med erfarenheter väsensskilda från dina egna bara finns en Corner Shop away.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)