Babel och apokalyps nu

Jag har fått mardrömsinfluensan, även kallad Kanadasjukan bland kännare. Så vad gör man då? Jo, man halvligger i sängen och snörvlar och streamar TV från Sverige. Kanal 5 och TV3 går bäst att streama över halva jordklotet, men efter överdos av Hollywoodfruar och arga snickare så hackade jag mig igenom Babel som kompensation. De diskuterade undergångslitteratur, ett allmänt frossande i dystopier. Men jag tycker att det var ett jädra flamsande och ironiserande - ingen tog upp vad den här typen av litteratur har för effekt på vårt sätt att tänka om vår samtid, eller framförallt vår framtid.

För tre år sedan när jag överlevt den första slängen Kanadasjukan, satt jag (som vanligt) på en flygplats på väg hem och läste i min ensamhet The Road av Cormac McCarthy. Ensam var jag väl egentligen definitivt inte, men erkännas ska att tårar strömmade över jetlagade kinder, och jag struntade fullständigt i min omgivning. Jag förfärades och förtjusades av McCarthys sätt att måla upp mänsklighetens bräcklighet i ett grått landskap. Själva greppet var så bra, att låta orsaken till apokalypsen vara oviktig, att inte ingående beskriva vad som hände strax därefter, utan att låta läsaren landa i en värld flera år senare, när förnödenheterna börjar ta slut, när civilisationens upplösning är total och det svåra i att dra gränsen mellan vad som är gott och vad som är ont. Och så givetvis fader-son-gestaltningen. Här kom inte känslorna undan, här fick villkorslös kärlek plats. Vilket, om man vill göra det hela extra absurt - ska det till en helvetespostapokalyps för att ömsinta förhållanden mellan fäder och söner ska kunna beskrivas så innerligt?

Jag minns att jag var så begeistrad över boken att jag tvingade på den på hela min omgivning. Min kompis Cilla, var väl den enda som helt ärligt gav den tillbaka, med ett usch, det är för dystert! Nu börjar jag förstå exakt vad Cilla menade, för häromdagen kom min sexårige son hem och deklarerade att jorden kommer att gå under 2060 om vi inte slutar åka bil och skräpa ner, för det har de sagt i skolan (han berättade det givetvis i bilen samtidigt om han öppnade en engångspåse med kex). Och då vaknade jag upp ur min apokalypsvurm och tyckte plötsligt inte att det var speciellt roligt längre. När min son, som ju liksom är min framtidstro, blir översköljd av domedagsprofetior inte bara från media utan till och med från skolan, så får det fasen i mig vara nog!

Om man nu ändå måste skriva om apokalypser och deras efterlämningar, gör det hellre som Greta Knutsson gjorde i sin surrealistiska prosadikt/kortprosa Lagunen, med fokus på det paradisiska i postapokalypsen. I den dikten finns ingen klar tidslinje och den har ett glidande förhållande till existensens början och slut. Den är inte på något vis gullig, utan innehåller ett surrealistiskt drömmörker, men som kontrast till The Road beskrivs inte heller postapokalypsen som början till helvetet. Så, en vädjan till alla apokalypsförfattare - försök tänka två steg längre, använd fantasin, varför inte använda ett slitet tema med apokalypsen som katharsis för hela mänskligheten? Med det sagt, är jag inte kritisk till att vi ska förändra vårt sätt att leva, att vi ska lära våra barn att återvinna och snåla med naturresurser. Jag vill bara inte att mina söner ska växa upp med en ständig oro att snart ska vi dö, som ett masspsykotiskt Jehovas-vittnesläger.