Censur och Gao Xingjian

Med tanke på nedanstående inlägg, börjar jag inse att det kanske är så att jag börjar mer och mer intressera mig för asiatisk litteratur, eller kanske för att inkludera Australien - litteratur från Asia-Pacific. De asiatiska inslagen i australisk litteratur är inte förvånande alls, att Australien ligger Asien närmast, märks bara man går nedför Swanston St vilken given tidpunkt somhelst. En intressant analys vore ju om det fanns några tydliga litterära asiatiska influenser i den anglo-australiska litteraturen.

Det blir ofrånkomligt att tänka på Kinas roll i den asiatiska litteraturen. Giganten med censur som varumärke. Det här aktualiseras idag i en essä i New York Times, Censors Without Borders, som tar upp hur Kinas censur smittar av sig på västvärlden, hur det gradvis inte blivit helt ok att kritisera Kina även i länder som påstår sig främja yttrandefriheten. Exil-kineser får plötsligt i större utsträckning kalla handen vid offentliga framträdanden i västländer efter mer eller mindre tydliga påtryckningar från Kina. Det är ett skrämmande fenomen, ett exempel som ges i essän är hur en kanadensisk organisation som bjudit in Kina-kritiska Denise Chong till en välgörenhetstillställning, men sedan började ta avstånd från författarinnan. Orsaken var att organisationen inte ville skada sin relation till Kina.

Ett annat exempel om tas upp i essän är när bokmässan i Frankfurt förra året, som hade Kina som tema (och hedersgäst), drog tillbaka talarinbjudan till två regimkritiska exilkineser, Dai Qing och Bei Ling, efter påtryckningar från den kinesiska delegationen. Efter en proteststorm från allmänhet och press fick de till slut komma och tala vid mässan, men helt klart var att den kinesiska regimen inte visade sitt samtycke utan vägrade närvara vid någon av dissidenternas framträdande, vilket på många vis är synd eftersom det bidrar till predikan för redan frälsta och aldrig någon egentlig dialog. På samma sätt som det tas upp i essän att rädslan för att inte få inresetillstånd i Kina tvingar många västerländska skribenter till ett slags självcensur.

För en tid sen på Hongkongs flygplats snubblade jag av en händelse över Asia Literary Review (Winter 2009, No 14), som av någon anledning låg inklämd bakom National Geographic. I den diskuterades bokmässan i Frankfurt ingående, med fokus på yttrandefriheten. För någon som mig, som är helt ny i ämnet, är det enormt spännande läsning. En person som bjöds till bokmässan i Frankfurt och intervjuades i Asian Literary Review var Gao Xingjian, 2000 års Nobelpristagare i litteratur. Gao Xingjian lever i exil i Frankrike och är numera fransk medborgare. Hela hans litterära liv har handlat om att försöka motverka censur och att verka i exil. Han beskriver det som om han varit i exil tre gånger. Den första gången i bildlig mening när han som ung plastade in sina historier och grävde ner dem i marken för att de skulle undgå att bli upptäckta. Den andra gången var 1983 när hans absurdistiska och Beckett-inspirerade pjäser Signal d’alarme / Alarm Signal (1982) Arrêt de bus / Bus stop (1983) blev fördömda av den kinesiska staten och han skulle skickas iväg till arbetsläger. Istället stack han iväg från Bejjing ner till sin hemstad längs Ganfloden i södra Kina. Det var den resan/flykten som gav Gao inspiration till boken Andarnas berg. Sin tredje och slutgiltiga exil till Frankrike inträffade 1987 när hans pjäs The Other Shore förbjöds i Kina.

Det är många intressanta tankar som man får ta del av, bl a Gaos 'none-ism'-koncept, 'meiyou zhuyi', som uttrycker "his absoulute rejection of any religious, political or ideological constraint". Men det är inte frågan om nihilism, enligt Gao, eftersom nihilism är en form av begränsande tro. Det är också intressant hur Gao lägger skulden för det som gick snett under nittonhundratalet på Nietzsche och Marx. Gao menar att Nietzsche var en 'madman' som dödade Gud och och marxism har inte "the first understanding of human society. Marxists used politics to change literature, they judged it by political standards, they used literature as a tool to condemn capitalism."

Och litteratur är på allvar för Gao. Han kallar sin litteratur för kall litteratur, det är inte anpassat för marknaden, utan stammar från ett inre behov. Jag får en stark känsla av att Gao är småkritisk till icke-seriös litteratur, hur ska man annars tolka: "it's [serious literature] the only kind of writing that will be passed down". Språket spelar en viktig roll i Gaos resonemang, det är upp till den enskilde författaren att hitta sitt eget individuella språk, samtidigt som författaren har något angeläget att berätta. Jag funderar på författare som har gjort det, och tänker på Herta Müller som jag nyss läst. Hennes språk känns helt unikt och hennes tematik speglar mycket av det som Gao diskuterar i artikel, det vill säga att leva under yttre förtryck samtidigt som ens inre röst kräver frihet.

I Asian Literary Review fanns också ett utdrag ur Henning Mankells Kinesen. Jag har lite svårt att förstå varför, var det för att balansera upp den annars så dominerande kritiken mot den kinesiska regimen? I Mankells bok, som jag får erkänna att jag läst både snabbt och slarvigt, ställs på ett sätt det nydanande marknadsinriktade Kina mot de gamla maoistiska idéerna. Tänkvärt och på många sätt jävligt ambitiöst för att vara en mordthriller, men jag tyckte att det fanns en passivitet i boken att inte ta itu med Mao och ungdomsdyrkan av honom. Jag förstår heller inte poängen med att porträttera en svensk domare som tankemässigt verkar ha legat i ide sen 60-talet och missat bl a murens fall, men som sagt jag läste den kanske för slarvigt.

Men helt klart är att mitt intresse för asiatisk litteratur har tagit fart, så nu är att-läsa-listan utökad med Gao Xingjians Andarnas berg och Denise Chongs Egg on Mao och jag ska nog skicka efter nya numret av Asian Literary Review.