Jag tror att jag är partisk här, men kör ändå! Har precis via radion upptäckt sydneybandet Wolfmother. Pinsamt sent, jag erkänner, men betänk att jag är i småbarnsdimman och mina kanaler ut mot musikvärlden är begränsade till att med bilradion försöka snappa upp ett och annat vid hämt- och lämningar. Eftersom jag just nu är i en Jack-White-vurmsperiod känns det inte så konstigt att Wolfmother slår an en särskild sträng hos mig. Speciellt Joker and the Thief, från gruppens självbetitlade första platta, tycker jag har klara paralleller till diverse White-projekt.
Men det går nog inte att skriva om Wolfmother utan att nämna Black Sabbath. Bandet är en sådan förlängning av Black Sabbath att kunde man kisa med öronen (det kanske går om man liksom kupar händerna kring öronen och bara låter det vara en pytteliten springa mellan långfingret och ringfingret?) borde det låta exakt som Ozzy. Jag är i varje fall helt tagen och önskar innerligt att det går att få tag på biljetter till AC/DC eftersom Wolfmother är förband. De lånar hej vilt från sjuttiotalsrocken, vilket är otroligt befriande och så långt ifrån ängsligt man kan komma, ibland gränsar de till och med att bli pompösa à la Queen.
Det första albumet känns väldigt sabbathigt och 70-taligt, där väl Woman och Joker and the Thief (som skriker Sabbath-riff) nog sticker ut som de vassaste spåren. Men det är också en skön blandning, speciellt i låten Apple Tree, där det blandas friskt mellan Ozzyiga och punkigare inslag. Det blir lite rått, och jag tycker inte som det står i Spotify-bion att bandet bildats 30 år försent, jag tycker att de klart är barn av sin tid och att det hörs spår av punk som sagt, men också The White Stripes och kanske till och med lite The Strokes.
Jag funderar på vad som är den största skillnaden mellan Wolfmother och nya albumet Cosmic Egg. Att den är mer polerad än första skivan är väl nästan symptomatiskt för skiva nummer två? Det är fortfarande Sabbath-vibbar, speciellt i riffen och sången, men mycket av den rena råheten från förra plattan är borta. Inledningen till White Feather känns som en Stones-flirt till Start me up, och det kan ju inte vara helt fel. Fast frågan är dock om man får rippa hur mycket som helst? Det är uppenbarligen fler än jag som tyckte att det finns väldigt klara likheter mellan introt i Sundial och Black Sabbath N.I.B:
Men nu tycker jag väl inte att det är så farligt, inom litteraturen skulle det ha hetat att Wolfmother medvetet använt N.I.B som hypotext, underliggande influens/inspiration. Och det är nog där partiskheten kommer in, jag gillar ju Sabbath, så hur skulle jag då inte kunna tycka om Wolfmother?
Lyssna själv:
Wolfmother – Joker And The Thief
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar