Samson and Delilah

Att Australien var två länder i ett stod nog egentligen inte helt klart för mig förrän jag precis innan vi flyttade hit såg Rabbit-proof fence. Det är en smärtsam film om stolen generation, aboriginska barn som i kolonistisk anda togs, eller snarare stals, från sin mödrar. Rabbit-proof fence bygger på en bok av Doris Pilkington Garimara och beskriver 30-talets villkor för aboriginska barn.

Samson and Delilah är regissören och manusförfattaren Warwick Thorntons debutlångfilm som gör ett samtida nerslag i dagens förhållanden för många aboriginer i Alice Springs. I dokumentären Making Samson and Delilah beskriver Thornton filmen som " a teenage love story set in the desert. It's true love, but true love that probably no audience has ever seen before". Och han har rätt, det är en film om tonårsförälskelse, vars like i varje fall inte jag sett förut.

Samson och Deliah bor i ett township i Central Australia där Delilah tar hand om sin mormor, Samson mest sniffar bensin. När Delilahs mormor dör och Samson hamnar i bråk med sin bror drar de iväg tillsammans till Alice Springs, där deras kärlek till varandra sätts brutalt på prov när de lever under miserabla förhållanden.

Det är intrigen, men det är greppet som gör filmen för mig. Genom att använda sig av kärleksfilmen som genre har Thornton skapat en film som saknar sentimentalitet, men som samtidigt ger en skärande insyn i villkoren för många aboriginska ungdomar här och nu. Dramturgin är helt enligt genren; pojke möter flicka, tycke uppstår, de ger sig av, kärleken sätts på prov (den slutar som sig bör också..), men filmen går djupare än någon Hollywoodfilm i samma genre jag någonsin sett! En stark scen är när Delilah sitter till synes helt osynlig på en bänk och får syn på två skolflickor i samma ålder. Så nära och ändå så milsvida ifrån varandra.

Titeln ger naturligtvis en direkt koppling till den bibliska Samson och hans hår, och hår klipps av i filmen men där slutar likheterna. Samson är ingen hjälte, han sniffar bensin som vore det luft. Det är istället Delilah som växer, som får kraften tillbaka. Thorntons Samson and Delilah förmedlas med kärlek och respekt, utan didaktiskt tilltal eller moraliska pekpinnar.

Filmen saknar i princip dialog, och det är lite av en märklig upplevelse att se en långfilm där tystnaden får ta så stor plats. Varje blick, andetag eller gest blir upphöjd och viktig. Det var viktigt för Thornton att ha helt nya skådespelare som växt upp i den miljön och de förhållanden som beskrivs så att de direkt kunde relatera till filmen. Marissa Gibson och Rowan McNamara gör fantastiska jobb i just de där små gesterna, det outtalade. De spelar nästan kusligt bra och realistiskt vilket skapar en intim närvaro i filmen. Det är verkligen inte konstigt att filmen vann Caméra d'or för bästa feature film på filmfestivalen i Cannes.

Dokumentären Making Samson and Delilah finns fortfarande på ABCs hemsida och är nästan lika intressant som själva filmen. Man får där bl a följa hur sökandet efter skådespelare gick till och mer tankar kring hela filmidéen. Mer info om filmen och Thornton finns på hemsidan http://www.samsonanddelilah.com.au/.

Se även en intervju (förmodligen från Cannes) där Thornton förklarar lite närmare sina intentioner med filmen: